Jag träffade Mary E. för första gången sommaren 2007. Jag hade stämt träff för en intervju med hennes make sedan femton år, Terence. Mary hade gått med på det, eftersom jag inte var journalist utan bara en amatörförfattare som samlade material till universitetsuppgifter och, om allt gick som jag hoppades, ett par skönlitterära texter.
Vi stämde träff för intervjun en helg när jag ändå skulle åka till Chicago, men Mary ångrade sig i sista stund. Hon låste in sig i parets sovrum och vägrade träffa mig. Jag satt i drygt en halvtimme med Terence utanför dörren. Han försökte förgäves lugna henne medan jag lyssnade och antecknade.
Det Mary sade var förvirrande och motsägelsefullt, men ändå i linje med vad jag hade förväntat mig. Jag kunde inte se henne, men hörde på rösten att hon grät. Nästan allt hon sa handlade om hennes drömmar. Eller mardrömmar, rättare sagt. Terence bad om ursäkt flera gånger när vi till slut gav upp, och jag försökte ta det hela med ro. Jag var trots allt inte någon sensationslysten reporter, bara en nyfiken student som ville veta mer. Dessutom tänkte jag att jag kanske kunde hitta ett annat liknande fall om jag verkligen försökte.
Mary E. var systemoperatör för ett litet BBS-nätverk i Chicago 1992 när hon först kom i kontakt med smile.jpg och hennes liv förändrades för alltid. Hon och Terence hade bara varit gifta i fem månader. Mary var en av uppskattningsvis 400 personer som såg bilden när den lades upp som en länk på nätverket, men hon är den enda som någonsin pratat öppet om vad hon upplevde. De andra har förblivit anonyma. Eller så är de döda.
År 2005, när jag gick i tionde klass, hörde jag talas om smile.jpg för första gången. Mitt intresse för nätfenomen hade precis börjat ta fart, och Mary var den som oftast nämndes som offer för det som ibland kallades Smile.dog – varelsen som påstods visas på bilden. Det som fångade mitt intresse, utöver det kusliga i berättelsen, var bristen på information. Det fanns så lite att många inte ens trodde att smile.jpg existerade överhuvudtaget, annat än som rykte eller bluff.
Det märkliga är att hela fenomenet kretsar kring en bild, men att just den bilden inte verkar gå att hitta. Visst finns det otaliga fejkade versioner på nätet, särskilt på forum som 4chan, främst på det paranormala underforumet /x/. Men dessa kopior betraktas som falska, eftersom de inte ger de symptom som originalet sägs orsaka: plötsliga epileptiska anfall i tinningloben och stark ångest.
Just den påstådda reaktionen är också varför många avfärdar smile.jpg som trams. Men beroende på vem man frågar, handlar tystnaden kring bilden inte bara om skepticism – utan om rädsla.
Varken smile.jpg eller Smile.dog nämns på Wikipedia, trots att det finns artiklar om betydligt grövre chocksajter som hello.jpg eller 2girls1cup. Varje gång någon försökt skapa en artikel om smile.jpg har den raderats direkt av sajtens administratörer.
Berättelser om möten med smile.jpg har blivit en del av internets mytologi. Marys historia är inte unik. Det finns rykten om att bilden dök upp redan under Usenets tidiga år. En särskilt seglivad berättelse säger att en hacker 2002 bombarderade forumet Something Awful med Smile.dog-bilder, och att nästan hälften av användarna då drabbades av epileptiska anfall.
Det sägs också att bilden i mitten av 90-talet skickades som bilaga i ett kedjebrev, med ämnesraden: "SMILE!! GOD LOVES YOU!" Trots att sådana händelser borde ha fått stor spridning är det mycket få som säger sig ha sett bilden. Ingen har heller lyckats hitta en fungerande länk eller kopia.
De som hävdar att de sett smile.jpg skämtar ofta, halvt på allvar, att de var "för upptagna" för att spara bilden. Men alla som berättat om den beskriver samma sak: ett hundliknande väsen, oftast liknat vid en sibirisk husky, fotograferad med blixt i ett svagt upplyst rum. Det enda som syns i bakgrunden är en mänsklig hand som sträcks fram ur mörkret på bildens vänstra sida. Handen är tom, men upplevs som lockande.
Fokuset ligger dock på varelsen i mitten. Munnen är groteskt uppfläkt i ett flin. Tänderna är kritvita, raka, vassa – och ser ut som människotänder.
Det här är förstås inte något offren berättar direkt efter att ha sett bilden. Det är minnesbilder, som de säger har etsat sig fast i deras inre under anfall. Dessa attacker fortsätter, enligt dem själva, under sömnen – och leder till återkommande, intensiva mardrömmar. I vissa fall hjälper medicin, i andra inte alls.
Jag antog att Mary E. inte fick rätt behandling eller medicinering. Det var därför jag, efter besöket i hennes lägenhet sommaren 2007, började kolla läget i olika forum och e-postlistor för att hitta folk som intresserade sig för folktro och urbana legender. Jag hoppades hitta någon annan som påstod sig ha sett smile.jpg och som kanske var mer villig att prata om sina upplevelser.
Till en början hände ingenting. Tiden gick och jag glömde till slut bort hela saken, jag hade precis börjat mitt första år på universitetet och hade fullt upp.
Men i början av mars 2008 hörde Mary av sig till mig via e-post.
Till: jml@****.com
Från: marye@****.net
Ämne: Intervjun i somras
Hej Mr. L.,
Jag är verkligen ledsen för hur jag betedde mig när du kom för att intervjua mig i somras. Jag hoppas att du förstår att det inte var ditt fel, utan mina egna problem som fick mig att reagera som jag gjorde. Jag inser nu att jag kunde ha hanterat situationen på ett mer värdigt sätt, och jag hoppas att du kan förlåta mig. På den tiden var jag rädd.
Du förstår, smile.jpg har förföljt mig i femton år. Smile.dog kommer till mig i mina drömmar varje natt. Jag vet att det låter löjligt, men det är sant. Det är något med mina drömmar som gör dem helt annorlunda från vanliga mardrömmar. Jag rör mig inte. Jag pratar inte. Jag bara ser – och det jag ser är bilden från det där fotografiet. Jag ser handen som kallar på mig, och jag ser Smile.dog. Den talar till mig.
Det är förstås ingen hund. Vad det egentligen är vet jag inte. Men den säger att den kommer lämna mig ifred, bara jag gör som den vill. Allt jag måste göra är att "sprida ordet". Det är exakt så den uttrycker det. Och jag vet precis vad det betyder: jag ska visa bilden för någon annan.
Och det skulle jag kunna göra. Veckan efter att jag först såg bilden fick jag ett manilakuvert med posten, utan avsändare. Inuti låg en diskett. Jag behövde inte ens kolla – jag visste vad som fanns på den.
Jag tänkte länge på vad jag skulle göra. Jag kunde visa den för en främling. En kollega. Till och med för Terence, även om tanken äcklade mig. Vad skulle hända då? Om Smile.dog talade sanning, så skulle jag äntligen få sova. Men om den ljög? Vad skulle hända då? Och hur vet jag att det inte skulle dyka upp något ännu värre om jag gjorde vad den bad mig om?
Så jag gjorde ingenting. I femton år. Jag gömde disketten bland mina saker och lät den ligga. Men varje natt kom Smile.dog tillbaka i drömmarna. Varje natt sa den samma sak. "Sprid ordet". I femton år stod jag emot. Det var inte lätt. Flera andra från det gamla BBS-nätverket slutade skriva. Jag hörde att några tog livet av sig. Andra försvann helt. De är de jag oroar mig mest för.
Jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig, Mr. L. Men när du kontaktade mig och Terence i somras var jag på bristningsgränsen. Jag hade bestämt mig. Jag skulle ge dig disketten. Jag brydde mig inte längre om Smile.dog talade sanning eller inte. Jag ville bara att det skulle ta slut.
Du var en främling. Någon jag inte kände. Jag trodde att jag inte skulle känna någon skuld om du tog emot disketten som en del av din research, utan att förstå vad du utsatte dig för.
Men innan du kom insåg jag vad jag höll på att göra. Jag planerade att förstöra någons liv. Jag klarade inte av den tanken. Det gör jag fortfarande inte. Jag skäms, Mr. L., och jag hoppas att det här brevet ska få dig att avbryta dina efterforskningar om smile.jpg.
Förr eller senare kommer du stöta på någon som inte är lika motståndskraftig som jag. Eller som är mer likgiltig. Någon som inte tvekar att göra som Smile.dog säger.
Sluta, innan det är för sent.
Vänliga hälsningar,
Mary E.
Terence kontaktade mig senare den månaden med beskedet att hans fru hade tagit sitt liv. När han höll på att gå igenom hennes saker, avsluta e-postkonton och liknande, hittade han meddelandet hon skickat till mig. Han var en trasig man. Han grät när han bad mig lyssna på hennes råd.
Han berättade att han hade hittat disketten och att han hade bränt den tills den bara var en stinkande hög av svart plast. Det som störde honom mest var hur disketten fräste när den smälte. Som ett djur.
Jag ska erkänna att jag var osäker på hur jag skulle reagera. Först tänkte jag att det kanske var ett skämt. Att paret i efterhand spelade med i situationen för att skrämma mig. Men en snabb sökning i några av Chicagos lokala dödsannonser bekräftade att Mary E. verkligen var död. Det nämndes förstås inget om självmord i artikeln.
Jag bestämde mig för att, åtminstone tills vidare, släppa allt om smile.jpg. Dessutom hade jag tentor i slutet av maj att fokusera på.
Men världen har sina egna sätt att sätta oss på prov.
Nästan exakt ett år efter mitt misslyckade försök att intervjua Mary E. fick jag ett nytt mejl:
Till: jml@****.com
Från: elzahir82@****.com
Ämne: smile
Hej
Jag hittade din e-postadress via en e-postlista. Din profil sa att du är intresserad av smiledog. Jag har sett den. Den är inte så farlig som folk säger. Jag har skickat den till dig här. Bara sprider ordet.
:)
Den sista raden fick gav mig en isande känsla i hela kroppen.
Enligt e-postklienten fanns det en bilaga – döpt till smile.jpg, såklart.
Jag funderade länge på om jag skulle ladda ner den. Den var förmodligen fejk. Och även om den inte var det, hade jag aldrig riktigt blivit helt övertygad om att smile.jpg verkligen hade de krafter som påstods. Marys berättelse hade visserligen skakat mig, men hon var säkert psykiskt instabil ändå. Hur skulle en bildfil kunna göra det som smile.jpg sägs göra? Vad för sorts varelse kan krossa en människas sinne, bara genom att bli sedd?
Och om det nu var så orimligt, varför fanns då legenden överhuvudtaget?
Om jag laddade ner bilden. Om jag tittade på den. Och om Mary hade haft rätt. Om Smile.dog kom till mig i drömmen och krävde att jag skulle sprida ordet – vad skulle jag göra då?
Skulle jag leva mitt liv som Mary, kämpande mot impulsen att ge efter tills jag dog? Eller skulle jag helt enkelt sprida bilden, ivrig att bli fri?
Och om jag valde det senare – hur skulle jag göra det? Vem skulle jag föra bördan vidare till?
Om jag nu gick vidare med min ursprungliga plan att skriva en artikel om smile.jpg, tänkte jag, så kunde jag bifoga bilden som bevis. Och vem som helst som läste artikeln, vem som helst som blev nyfiken, skulle påverkas.
Och även om bilagan faktiskt visade sig vara äkta, skulle jag kunna vara kall nog att rädda mig själv på det sättet?
Skulle jag kunna sprida ordet?
Ja. Ja, det skulle jag.
 |
| :) |
